Pappa var min idol och min hjälte. Jag såg upp till honom och trodde på allt han sa. Jag trodde att han ägde världen och jag var hans lilla höna. Klart att jag, när jag blev äldre, förstod att mina föreställningar inte var riktigt sanna, men det gjorde inget, han var ändå bäst i mina ögon.
Vad som däremot är lite märkligt och förvånande är att jag för varje år som går bara blir mer och mer lik honom. Många av de egenskaper som gör mig till den jag är, är egenskaper som min pappa besatt.
Synd bara att jag missade egenskapen att kunna spela piano…
lördag 20 november 2010
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Jag tror att du helt enkelt inte har försökt.....=)......och vill du kan jag lära dig, jag är myyyycket tålmodig ;) S.
Undra om jag är lika tålmodig?
Men jag kanske tar dig på orden! :)
Tack för att du alltid tror på mig!
Kram
Skicka en kommentar